I en sovsäck på en madrass på golvet. Hos en människa jag inte känner. Rejält trött, väldigt förkyld. Där vaknade jag i kylan. Födelsedagsbarnet låg i dubbelsängen vid sidan av mig, och min kompis N var i full gång med att bädda ihop sina lakan. Festen var över och genom fönstrena i det intilliggande rummet kunde jag se att det var ljust ute. Jag hörde prat och skratt från de andra utifrån vardagsrummet.

Jag kravlade mig upp ur sovsäcken och slog upp dörren in i vardagsrummet, försökte tassa obemärkt bort till toaletten, men det gick inte något vidare bra. Kommer man med rufsigt hår och festklänning, utsmetat smink och pliriga ögon GÅR det inte att gömma sig.

Smet in på toaletten och fräschade upp ansiktet med iskallt vatten och gick tillbaka till de andra, satte mig i soffan jämte N. Huset låg på en höjd med utsikt över en sjö, och fönstrena löpte längst hela väggen som vette ner emot sjön. Rummet var ljust, ganska varmt, mysigt och rätt hemtrevligt. Stämningen var go', folk var pratiga och glada men ändå lugna. Trevligt, helt enkelt.

Kring bordet på fönstersidan fylldes det på med folk. Jag förstod först inte varför. Snart visade det sig att en väldigt snäll mamma hade ställt fram en megafrukost till alla trötta gäster. Hon hade dukat upp hembakt bröd och pålägg, mängder med hembakad äppelkaka, sin egna ost- och skinkpaj och dessutom gjort en stor karaff meden rosalila smoothie.... Vilken mamma!