Den stränga januarikylan slår emot oss hårt och rått när vi kommer ut på parkeringsplatsen. Den letar sig snabbt innanför kläderna där den kan, biter hårt i våra kinder och händer. Jag drar jackan närmare kroppen och ser till att hamna jämsides med mina två gamla klasskompisar. Robin och Jonathans andedräkter blir till små stigande rökpuffar som försvinner lika snabbt som de blev till. Jag tittar uppåt och genom ett av mina egna moln ser jag Karlavagnen på en helt stjärnklar himmel.

 

- Nä fan, någon som vill ha min öl? undrar Robin. Jag orkar verkligen inte mer, tar något annat senare, säger han och håller upp en glänsande guldig burk i det bleka skenet av en gatulykta.

- Snällt, men jag klarar mig i alla fall utan, säger jag och grimaserar lite för att visa vad jag tycker om öl.
Jonathan däremot skiner upp som en sol och håller fram en frusen, blek hand.
- Klart som fan att man vill ha!

Han snor snabbt till sig burken och håller den en bit ifrån sig ifall den skulle läcka. Han bänder i den lilla metallringen; det knäpper till precis som det ska i aluminiumet, men det välbekanta pysande ljudet uteblir. Nu har han istället burken i ena handen och den lilla metallringen i andra. Robin och jag skrattar, mest för att det alltid är just Jonte som råkar ut för sådana saker. Kanske bidrar också alkoholen till vårt fnissiga humör.

- Så jävla rätt, så jävla rätt, skrattar Robin och knuffar till Jonathan vänskapligt på axeln där han går och ser snopen ut.

- Helvete också, mumlar Jonte men ler ändå lite snett.
Jag får en idé. Jag fiskar upp min nyckelknippa ur jackfickan och räcker den till Jonathan.